Etikettarkiv: vikt

Helt ärligt!

Jag försökte ta en ny profilbild till Facebook på tåget till skolan. Gick så där. Jag såg mest bara dubbelhakan. Vikten är upp i en all time high vilket inte gör det lättare att vara positiv. Efter samtal med Fia, som inte alls såg den där hemska hakan, började jag fundera. Vad gillar jag med mig själv. Jag gillade ju trots allt det jag såg i portdörrens spegling.
Jag är en kvinna. Mitt i livet. En man och barn. Det gillar jag. I övrigt. Jag jag gillar annat med. Jag kan utan problem gå i läckra höga klackar. Det ger mig snygga ben. Jag har en väldigt snygg urringning. I alla fall i mitt tycke. Jag är positiv! För det mesta i alla fall. Och nu, i väldigt vuxen ålder, har jag äntligen hittat en stil jag gillar. Det om något är ju nåt positivt.
Så ja, ja må vara en riktig tjockis men det finns positiva saker med. Som mina supersnygga nya tights! ;-)

En tung dag…

Jag tror det gick bra på intervjun igår… Hoppas det! Men fortsätt ni att hålla tummarna. Det dröjer visst ett par veckor till innan svaret kommer…

På eftermiddagen var jag till läkaren. Det gick bra det med. En remiss för att få hjälp med ätande och vikt skall skickas. Känns läskigt och spännande på samma gång.

Efter läkarbesöket tog jag Sebastian med mig för skoshopping. Han behövde både gympaskor och stövlar. Dum som jag var köpte jag inga stövlar till mig… För idag ösregnade det på väg till dagis. Och jag svor faktiskt inte över vädret, jag svor över mina blöta fötter. Så snarast behöver ett par stövlar handlas…

På kvällen fick jag ett dödsbesked. Väldigt ledsamt. Vet inte om alla berörda har fått reda på det ännu så jag skriver inte vem det är nu… Men det gör mig otroligt ledsen.

Frustration hit, ångest dit… Och ny frilla på det..

Just nu sitter jag och tjurar… Igår kämpade jag på med den jäkla access-uppgiften själv. Hittade en länk med mer information. Men till slut hjälpte inte den heller. Frustrationen var hög, stressen över att inte vara klar ännu satte sig i kroppen. Hela högerarmen och handen värkte för fullt till slut. Min stress sätter sig där… Så jag stängde av datorn och lagom till jag skulle hoppa i säng hade i alla fall värken släppt. 
Imorse hade jag tid hos hårfrisören. Yeay! Det behövde jag verkligen. Det blev inte supermycket klippt men det är ändå skillnad. I nacken klipptes det flera centimeter men inte i fram. Resultatet blev en page. Jag är supernöjd! 
Väl hemma igen gav jag mig på uppgiften igen. Och fastnade. Försökte ringa läraren för hjälp. Inget svar. Efter en halvtimme försökte jag nå även den alternativa läraren. Först upptaget sen inget svar där heller. Skickade då ett meddelande till min lärare. Väntar fortfarande på svar. Och bråkar med den där jäkla uppgiften. Det värsta är att jag tror att det är en ganska lätt uppgift egentligen. Om man bara kan programmet. Problemet är att jag inte kan det. Och den lärare jag hade i kursen innan, i Nynäs, kunde inte hon heller… Ja, ja… På nåt vis ska jag väl bli klar…
Medan det har strulat och jag behövde paus från skolarbetet googlade jag lite. Läste lite om hetsätning och behandlingar. Läskigt, skrämmande, ångestframkallande… Ventilerade lite med Lilith som tyckte jag skulle ta mig i kragen och boka en läkartid. Jag gjorde faktiskt som hon sa. I maj ska jag till läkaren. Det positiva är att den läkare jag gillar bäst är tillbaka från sin föräldraledighet så jag vet att jag hamnar hos en bra läkare i alla fall… Men som sagt; läskigt, skrämmande, ångestframkallande. Nutellaburken tog slut… ;-) Men faktiskt, nu är första steget taget. Det tog väl bara ett år förrän tanken på faktiskt ätstörning dök upp… 

Välj LCHF enligt Aftonbladet!

I dagens aftonbladet står det att vi ska välja LCHF enligt en ny rapport! Det är SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, som har gjort en sammanställning av den vetenskapliga litteraturen när det gäller råd till och kostintag för feta personer med ett MBI över 30.

För snabb viktnedgång – välj LCHF. Den kontroversiella slutsatsen presenteras i en ny rapport som har jämfört olika dieter” står det i aftonbladet. Min första tanke blir då; sen då? Om vi går ner i vikt snabbt av LCHF vad händer sen?

Svaret fanns hos SBU som länkas i samma artikel;
På lång sikt finns inga skillnader i effekt på viktnedgång mellan råd om strikt och måttlig lågkolhydratkost, lågfettkost, högproteinkost, medelhavskost, kost inriktad på låg glykemisk belastning eller kost med hög andel enkelomättade fetter. Råd om högre intag av mejeriprodukter (i första hand mjölk) eller minskat intag av söta drycker kan också leda till viktnedgång.

När det gäller kortsiktigt står det ”Flera olika råd om ändrade kost- och dryckesvanor kan minska vikt eller midjeomfång hos personer med fetma. På kort sikt (sex månader) är råd om strikt eller måttlig lågkolhydratkost mer effektivt för viktnedgång än råd om lågfettkost”.

Jag tolkar detta till ingen diet är bättre än den andra i det långa loppet…

Och fortfarande, äter man inte mer än kroppen gör av med kommer man också gå ner i vikt, speciellt om man lägger till motion. Fast jag kanske har missuppfattat det… ;)

Var det bara sockret?

På gårdagens löpsedlar från aftonbladet stod det om en kvinna som hade gått ner 110 kg genom att sluta äta socker. Jag hann inte fota löpet men tänkte att jag läser artikeln på nätet. Idag hittar jag den inte. Det får mig att fundera ännu lite mer än jag gjorde igår när jag såg löpen…

Min första spontana tanke är att om man har lyckats gå upp så mycket att man behöver gå ner 110 kg, handlar det då bara om sockret? Och kan det vara så att det kanske inte bara var uteslutandet av sockret som fick kvinnan att gå ner i vikt utan bara så simpelt att hon helt enkelt började äta mindre och på det viset började tappa i vikt. För jag tror inte man lyckas gå upp så mycket bara på grund av socker. Vad hade hänt om hon hade fortsatt äta sötsakerna men tagit bort övriga kosten? Hade det gjort någon skillnad?

När jag har kommit tillbaka till McDonald’s efter mina föräldraledigheter har jag gått ner i vikt. Trots att jag åt restaurangens mat till lunch. Varje dag! För mig handlade det om att jag började röra på mig mer, man är ju inte direkt stillasittande i kassan på McDonald´s.

Trots mina 90 kg till mina 155 cm och ett BMI på 38 så tror jag inte att det är socker och sockerberoende som har gjort mig tjock. Det handlar om att jag har ätit mer än jag har gjort av med. Och nä, jag tror inte riktigt på sockerberoende, överlag. För egen del vet jag att jag väljer att äta som tröst. Men också när jag är glad, sur, arg… Visst handlar det till viss del om vad som händer i kroppen när vi äter sött. Men jag tror att det lika mycket har med känslor att göra… En del väljer att shoppa för att pigga upp sig, andra, som jag, väljer att äta. Det handlar om hur vi känner oss just då. Vilken belöning vi ger oss…

Kort sagt, jag tror inte viktproblem är så enkelt att det bara handlar om för mycket socker…

Gnäll, gnäll, gnäll…

Och där kom sömnbristen i kapp. Och ja, jag vet att jag får skylla mig själv. Det var dumt att inte komma i säng i tid men det blir så ibland. Lägg till att kvällen har kantats av trotsmonster. I alla åldrar. Det gör liksom inte att man blir piggare. Och ännu ohärligare känns det när man varit snäll och bjudit barnen på glass och dom ändå fortsätter. Hade jag hoppat över glassen hade det blivit tjafs för det istället.

Just för stunden känner jag mig mest trött och neggo. Funderade på ett rensande promenad men har inget batteri i telefonen. Å andra sidan kom jag precis, i skrivande stund, på att jag kan sno nån av grabbarnas lurar för musikens skull. Hmm…

Idag är en sån där dag när jag känner mig tjock. Yups, jag har såna dagar. Samtidigt vet jag att det är upp till mig att få en förändring att ske. Inte lätt. Och på samma gång är jag så jäkla irriterad på folk i omgivningen (och folk överlag) som kommer med kommentarer om vad som är rätt och fel att äta. Jag vet det! Det känns lite som att en del av dessa kommentarer blir ett sätt att säga till mig att jag inte duger som jag är. Jag är tjock så jag får inte äta socker och sötsaker. Jag är tjock så jag ska bara äta fibrer och fullkorn. Eller inga kolhydrater. You name it. Massor med förslag får jag. Och ja men självklart fattar jag att det mesta är av omtanke. Men nä, idag är det inte kul. Idag ger såna kommentarer känslan att inte duga.

Jag vet att det mellan varven pratas om att man ska undvika att säga till nån som gått ner massor i vikt att hen är så fin NU! Som om hen inte va det innan. Lite så känner jag. Att jag inte duger nu men kommer göra det sen.

Jaja… Nog med viktgnäll. Jag VET att det hänger på mig. Och nä, jag tänker inte sluta äta alla sötsaker. Punkt! Av många anledningar.

Mer gnäll om annat istället. Jag vill flytta. Igår helst. Jag vill att det ska vara min tur. Inte bara för att det har strulat så mycket här hemma i lägenheten sista året. Jag vill flytta till större. Helst önskar jag att vi kunde hitta ett boende där barnen kunde få varsitt rum. Och jag vill flytta för att få den där känslan av allt nytt som sker. Det är en speciell känsla att flytta. Och jag vill absolut inte ligga på tredje plats i kön. Inte ens fast jag fattar att det kanske innebär att det där bästa boendet finns nån annanstans och att allt händer av en mening. Nä, jag vill flytta. Punkt!

Och jag vill ha sommar och semester! Och och och… Bläää…. ;o)

Ett VIKTigt inlägg

Jag har funderat en hel del på det här med kroppsideal och bantning den senaste tiden. Och hur man mår av att se ur som man gör. Att människor mår bäst ”normala” matas vi med hela tiden. Vilket jag förstår. Jag är inte dum. Men det är fysiskt. Psykiskt då?

Jag har många vänner och bekanta och som bloggare utvidgas världen lite till. Nu inför sommaren handlar väldigt mycket inlägg om att gå ner i vikt, ännu mer än under resten av året. På det ena eller det andra sättet. Det är pulverdieter, det är bokstavsdieter, viktväktarna och så vidare. Väldigt många i omgivningen har sista åren gjort en gastric by pass-operation med. Jag säger inget negativt om operationerna, absolut inte, det får mig bara att fundera kring vikten! Det är också en del träning, både vardagsmotion och såna som hårdtränar.

Jag har inga problem med att följa en persons resa från extremt stor till ”normal”. Det är inte alls det jag menar. Det jag reagerar mest på är alla dessa människor som faktiskt ser fullt normala ut som envisas med att banta jag reagerar på. Och ja, det är bantning när man gör det en period för att sen gå tillbaka till sina vanliga vanor.
 
Vad händer då med våra kroppsideal? När människor som har normala BMI tränar för fullt, äter soppdieter eller följer en bokstavsdiet och delar med sig av det hela tiden. Vad händer då? Vilket budskap sprider vi i denna viktnojiga värld? Smalast vinner?

Hur många vet med sig att man har vänner eller följare som kan vara i den där känsliga åldern när det folk i omgivningen säger och/eller gör spelar en stor roll? Om en 23-årig nybliven småbarnsmamma väljer att hela tiden tjata på om hur tjock hon är och hur hon ska jobba bort gravidkilona, trots att hon precis fött barn och faktiskt inte har mer än nåt kilos övervikt, vad delar hon med sig av för ideal då? Eller när mamman som redan har stora barn och ser fullt normal ut väljer att äta en pulvershake till lunch, vad delar hon med sig av för ideal? Vilken press sätter det på människorna i omgivningen?

Är man en hemsk människa om man är tjock? Handlar det bara om hälsan när kilona ska bort? Är en tjock person mindre värd än en smal? Varför är det så viktigt att vara smal? Duger man inte lika bra med överviktskilon?

Alla ni som känner mig eller följer min blogg vet att jag inte är den där ”normalviktiga” personen. Snarare tvärtom. Mitt BMI ligger idag på 37,9 idag. Då väger jag 90kg till mina 154cm. Enligt sidan jag tittade på ska jag gå ner 30,7kg för att hamna på normalvikt. På den övre kurvan. Alltså ska jag nog ner ännu mer… Så minst en tredjedel av min kropp ska bort för att jag ska räknas som ”normal”. Kommer pressen på mig om hur jag ser ut att minska då? 

Är det vettigt att vi hela tiden lägger så stor vikt på hur vi och andra ser ut och väger?
Om jag mår bra och trivs med min kropp, ska jag inte få må så då? Vem bestämmer att jag inte får må bra med övervikt?

Självklart förstår jag att kroppen mår dåligt av att väga för mycket. Jag är som sagt inte dum. Men samtidigt, om jag mår bra som jag är, är det upp till alla andra då att påpeka att jag är tjock, att jag äter fel, att jag inte ska äta socker osv…
Och om man nu anser sig behöva påpeka sånt till sina vänner, vad är syftet? Om man hela tiden säger till någon att den är tjock, även om det är med andra ord, kommer personen då må bättre?

Själv känner jag mig tjock när någon säger det. Och jag känner mig tjock när jag vet att jag kommer få kommentarer om vad jag äter! Jag känner mig inte bara tjock, jag känner mig riktigt fet om jag har en sämre dag. Och ofta tänker jag tankar kring varför jag inte duger som jag är… Och kommer jag att duga den dagen jag är ”normal”. Kommer jag att duga i mina egna ögon? Då har ju hela jag förändrats? Kommer jag att känna igen mig?

Nån frågade mig hur jag såg på mig själv. Min syn på mig själv är samma nu som i tonåren. Jag är korta tjocka Linda med dom stora tuttarna. Yups, så länge har jag haft den synen på mig själv. Jag ska alltså bryta ett över 20 år långt beteende. Samtidigt som jag har en jäkla press på mig att jag inte duger. Fundera på den…

Ja, jag är tjock. Rent ut av fet. Ja, jag älskar chips och godis. Ja, jag vet att det är fel att trycka i mig en massa onyttigheter. Samtidigt vet jag vad som är nyttigt, jag vet hur min kropp påverkas och ja, jag försöker faktiskt. Även om det kanske inte syns. Men jag är sån jag är. Jag har aldrig nånsin tränat. Jag har ingen aktivitet jag verkligen har fallit för. Det betyder att jag ska skapa helt nya vanor. Samtidigt som andra vanor ska jobbas bort. Det lägger ganska stor press på en individ. Faktiskt!

Jag valde under en period i mitt liv att trösta mig med att handla. Det var min kick i vardagen. Det som fick mig att må bättre. Fast jag mådde sämre av det på samma gång. Det blev en ond cirkel. Idag vet jag att det är så. Det var inte ett hållbart beteende och det var många i min närhet som blev drabbade. Väldigt drabbade, och jag kommer att leva med det under resten av mitt liv.

Idag kan jag få den där kicken av att äta den där jäkla chipspåsen istället. Om det får mig att må bättre mitt i livets kaos, är det så jäkla fel då? Eller är det så mycket viktigare att jag ska vara smal?

Vad vill jag ha sagt med allt det här?
Dels, tänk efter hur ni delar med er av er viktnedgång/bantning. Ni kan vara förebild för någon som tar det på fel sätt, som sätter alldeles för höga eller snedvridna viktkrav på sig själv. Det är inte alltid en viktstörning syns.

Dels vill jag att ni ska komma ihåg att det inte bara handlar om lathet bakom övervikt. Det finns dom som kämpar mot vikten även om det inte syns. Dom kanske behöver en kram hellre än påpekanden om ätandet.

Jag kämpar med att gilla mig själv hela tiden. Det är inte lätt!

Längst in i garderoben…

Gomorron, gomiddag!
Första vardagen med sommartid var en tröttare morgon än vanligt. Dels hade jag svårt att vakna när klockan ringde, dels var barnen trötta. Speciellt Sebastian som är den jag oftast väcker på morgnarna redan innan. Men upp kom vi och till slut i väg. Grabbarna till skolan, tjejerna till dagis och jag själv besökte vårdcentralen. Förhoppningsvis var det sista gången jag fick min tå omplåstrad där. Äntligen! Jag riktigt längtar efter att få gå utan plåster och förband på tån. Jag har haft det på i en månad nu. Känns riktigt drygt!
En glad överraskning i morse var inte dom trasiga jeansen… Upptäckte det i och för sig redan igår men det var först idag jag letade fram ett alternativ. Och hittade ett par jeans som jag fick av Skrotmamman kort efter att Malin föddes. Då satt dom riktigt bra men sen, när jag började gå upp i vikt igen åkte dom in i garderoben och där har dom legat sista året. Idag tänkte jag att jag i alla fall måste prova. Och dom satt okej! Inte perfekt men okej! Så jag var tvungen att väga mig. Morgonvikten innan frukost var minus 2kg till!! Det kändes riktigt riktigt bra!!!
Och det förklarar varför mina arbetsbyxor inte sitter lika skönt längre. ;-)
Så nu ska jag faktiskt ta det här som en sporre och försöka dra ner på gotteätandet på kvällarna. Det är min största ovana…
Nä, nu ska jag försöka hinna läsa ett par minuter innan det är dags att kliva av. Ha en bra dag!
Och just det. Bilden visar den första tvätten hängd ute för i år! Härligt!