Etikettarkiv: sterilisering

Komplikationer

Det kändes som livet hamnade i ett pausläge. Jag gick som i dvala. Ingen energi, ingen ork. Det kröp liksom på. Den energi som fanns gick till barnen, skolan och att kämpa med sjukvården.
Jag är evigt tacksam att jag har vänner som kan det där med hur sår ska eller inte ska se ut. Och att jag själv inte har några problem med att se på sår. Utan dom hade nog min dvala hunnit bli bra mycket sämre…
I förra inlägget, från valborgsmässoafton, mådde jag ganska okej. Och under helgen som följde släppte värken i axlarna. Det vände verkligen. Däremot dök en liten lätt klåda upp under plåstret, i klisterkanten. På tisdagen drog jag loss plåstret i halv panik. Jag var knallröd under och det var som öppna blåsor som vätskade. Plåsterallergi… För att slippa ha så mycket på magen tvättade jag rent och sen tejpade jag bara över själva operationssåret.
Morgonen efter var magen full av vätskade skorpor och operationssåret fullt av genomskinlig, lätt gul vätska. Det är här mina underbara vänner kommer in. Dom sa åt mig att ringa vårdcentralen på en gång, vilket jag gjorde.
Fick komma och träffa distriktssköterskan redan på morgonen. Hon tvättade rent och bytte till ett litet plåster. Och tyckte att det såg helt okej ut. Om jag var väldigt orolig kunde hon kolla på det dagen.
Så på torsdagen fick hon, och en läkare, tittade på såret igen. Det fortsatte att vätska och blev mer och mer. Och vid det här läget kliade halva magen av alla plåster. Fortfarande fick jag inga jättebra svar men läkaren tyckte att jag skulle vända mig tillbaka till avdelningen i Södertälje. Dom skulle ha bättre koll på hur det är okej att såret ser ut efter en operation. Sagt och gjort. Jag ringde upp Södertälje och lyckades få en tid på fredagsmorgonen.
Jag och Malin åkte ner till Södertälje. Dagis hade planeringsdag så hon fick åka på utflykt med mig. ;-)
Läkaren började med att ställa lite frågor och samtala. Bland annat fick jag rätta hobom när han sa att operationen berodde på att dom hade tagit ut en spiral som satt knas. Spiralen togs ut för att den inte behövdes längre. Jag steriliserade mig ju…
Han tittade på såret, klippte stygnen (som skulle lossna av sig själva) och sa sen att det var okej. Jag skulle hålla koll på om det försämrades bara… Jag tror inte besöket tog mer än max en kvart om ens så länge… Jag rekommenderades att bara ha en kompress fastsatt med lite kirurgtejp över såret. Jag upptäckte efteråt att han inte tejpade igen över såret, så rörde jag på mig gjorde kläderna att såret var helt öppet…
På måndagen upptäckte jag rätt vad det var en blåsa bredvid såret. Stor som en halv ärta och riktigt full med vätska. Vid kontroll fanns det flera små blåsor med… Ringde än en gång ner till avdelningen och blev hänvisad till gyn. Hon som svarade där kände inte igen ett förlopp med blåsor och ville att jag skulle åka och visa upp magen samma dag…
Johanna kom över och vi tog bilen den här gången. Det blev besök på vanliga akuten  då gynakuten stängt för dagen. Fem och en halv timme senare hade vi träffat en läkare som var säker på att det inte var en infektion. Penicillin var inte nödvändigt. Dom första infektionsprover kom tillbaka okej. Johanna ställde massor av motfrågor, sånt jag aldrig hade haft en tanke på att säga… Såret topsades för att kolla efter herpes och MRSA. Och så meddelade hon att hon skrev ut penicillinet, eftersom jag verkade vilja ha det. Jag fick själv avgöra om jag skulle hämta ut det samma dag eller vänta till provsvaren kom… I den vevan kunde jag dessutom konstatera att även limmet från kirurgtejpen skapade röda kliande områden. På akuten fick jag ett specialplåster över hela magen (okej då, men det va 10x20cm stort). Det skulle sitta till dagen efter och sen skulle jag lufta… Penicillinet valde jag att avvakta med…
Tisdagen gick. Jag tog bort plåstret. Gick och lade mig utan. Jag vaknade sen på morgonen med en lätt prickig mage… Att sova utan plåster innebar att sårvätskorna spred ut sig på ett större området… Orken var helt i botten, huvudet värkte. Byxorna fastnade i sårvätskorna… Jag fick sjukanmäla mig. Mådde verkligen skit. På eftermiddagen ringde jag för att få svaret på proverna… Det visade sig att såret var fullt av stafylokocker och att penicillinet behövdes. Så läkaren som inte trodde på bakterier hade fel. Det blev till att springa iväg till apoteket på en gång. Men virussvaren hade inte kommit…
I lördags var första dagen jag kände mig pigg när jag vaknade. Som jag hade lite mer energi än jag haft dom sista tre veckorna.
Idag, måndag, är jag än en gång på väg till Södertälje sjukhus. En återbesökstid efter besöket på akuten förra måndagen. Jag ska få svaren på virusproverna med.
Magen är mycket finare än för en vecka sen. Men det är fortfarande klet kvar på ett ställe. Jag har ingen aning om det ska vara så…
Jag kan inte låta bli att fundera på hur långt det hade hunnit gå om jag inte haft vänner som sagt åt mig att ringa läkare. Eller om jag själv inte ens velat se såret. Alla är ju inte som mig. Jag har foton från nästan varje dag. Jag kan visa svart på vitt hur det försämrades. Men om jag inte hade varit sån?! Hur dåligt hade jag hunnit må då?

Sterilisering – så gick det.

I måndags steriliserade jag mig. En rutinoperation. Och man rekommenderas nog inte att ladda med enbart tre timmar sömn innan. Vi hade en deadline natten till måndagen…
Klockan sju skulle jag vara på plats. Svärfar var snäll och körde mig hela vägen till Södertälje. Väl framme fick jag vänta på att kassan skulle öppna innan jag gick upp till avdelningen.
Det skulle fyllas i papper, bland annat om när jag sist åt och drack. Det var fasta från midnatt som gällde. Vilket var lättare än jag trodde. Sen fick jag byta om till den tjusiga operationsklädseln. Vit rock, som egentligen är ganska skön. ;-) Underkläderna är såååå snygga och sköna. Eller inte… knä strumpor som hasade ner hela tiden. Trosor i samma modell som blöjbyxorna som fanns när jag var liten. Hahahah. Ovanpådet en blå pappersrock och hårnät. Jag måste ha varit riktigt snygg. ;-) Och just det. Blå skoskydd på fötterna! Här efter togs ett blodprov. Det var för blodgruppsbestämning (om jag förstod rätt) i fall jag skulle behöva få blod i samband med operationen.
Fick väl vänta ungefär en timme sen. Om jag minns rätt fick jag mina tabletter, Alvedon,  illamåendetablett och nån iprenaktig tablett, vid halv nio. Sen fick jag tassa genom avdelningen, ta hissen i korridoren en trappa upp och sen vänta ännu mer. Här började jag bli lite nervös…
Jag hämtades sen och fick gå in i operationssalen. Upp i en gynliknande stol/brits där benen spändes fast. Det var nog sex, sju personer i rummet. Jag hade lite svårt att lyckas räkna. Det sattes fast elektroder och nål i armen. Dropp kopplades. Jag fick svara på olika frågor och än en gång fick jag säga att jag ville göra operationen. Denna fråga ställdes flera gånger under morgonen. Därefter sattes en mask över ansiktet på mig. Jag skulle andas djupt fem gånger. Andas in var lätt men andas ut va skitsvårt. Därefter sprutades nåt in i armen, det blev suddigt och jag försvann… För att vakna när jag rullades till uppvaket.
Jag hade en skräck för att jag skulle vakna och kräkas och må illa för fullt. Tji fick jag. Hade knappt ont, på en tiogradig skala var det som mest en fyra. Men det fylldes på med morfin (om jag minns rätt) och medel för att mota bort illamående. Jag tror jag hade legat där drygt en halvtimme när det blev dags att kissa. Jag visste att det var nåt som var viktigt att göra inför kommande hemgång. ;-)
Jag tillbringade nog totalt en timme på uppvaket innan jag fick komma upp till en efterlängtad frukost på avdelningen. Minns jag rätt åkte jag upp vid kvart i elva.
Jag tillbringade kommande timmar med att försöka piggna till. Hahaha. Med tre timmar sömn bakom mig. Men jag lyckades inte somna heller.
På eftermiddagen var det fritt fram att gå hem så jag behövde bara vänta in Tony. Strax innan han kom bad jag att dom skulle byta plåstret vid naveln. Det var fullt av blod och hade börjat släppa lite. In på rummet, av med plåstret, torka av och OJ! Japps, det var sköterskans reaktion. Snabbt for hon iväg för att hämta ännu en sköterska medan jag tog en bild. Hahaha. Det visade sig att det inte fanns några stygn i såret. Inte konstigt att det blödde så mycket.
Jag fick lägga mig på en brits och vänta in en läkare som skulle kolla. Även han konstaterade att stygnen saknades. Det framkom inte varför… Men nya stygn behövdes. Dom hämtade utrustning och satte sen en lokalbedövning i naveln. Och som tur var så var det redan bedövat en del så jag slapp känna av sprutan…
Därefter sydde läkaren fyra stygn. Jag befann mig på första parkett. Såg när han sydde. Det var lite coolt. Men samtidigt så sjukt att jag behövde va med om det… Jag hann ta en efterbild med. Dom lämnade mig ensam i rummet kort innan nytt förband sattes på.
Därefter blev det hemgång. Förutom att jag kände mig lite mörbultad mådde jag helt okej. Munnen var snustorr. Det var nog det jobbigaste när jag åkte hem… ;-)
Kvällen tillbringades mestadels i sängen. Jag hade fortfarande inte speciellt ont. Det kom tisdag morgon. Då stramade det i hela magen. Men var ändå helt ok.
Jag fick hjälp att lämna barnen och satt sen ett tag i sängen. Blev till slut rastlös och eftersom jag mådde så pass bra fick det bli lunch uppe i centrum. Jag blev kvar där cirka 1,5 timme då eleverna på grabbarnas skola gjorde en protestaktion (mer om den sen). Rätt vad det var fick jag ont i axeln. Hysteriskt ont. Det var bara att gå hem. Och det var en pina att gå hem.
Jag hade blivit förvarnad att det kunde göra ont upp i axlarna men ingen hade förberett mig på att det skulle göra sååååå ont! Från strax efter lunchtime i tisdags har axlarna till och från värkt. Dessutom har jag inte kunnat sitta som jag vill, än mindre ligga. Hela diafragman har gjort ont. Otroligt ont mellan varven. Djupandning och vetekudde på axlarna fick smärtan att gå ner till slut.
I natt är första natten jag har legat på sidan i sängen. Yeay! Och när jag vaknade gjorde det inte lika ont längre. Men en kort stund efter att jag gått upp kände jag av axlarna igen. Däremot känns inte diafragman lika mycket och magen känns inte lika svullen idag. Så skönt.
Men jag önskar att jag hade fått veta o förväg att det kunde göra så ont i axlarna att jag skulle grina av smärta. Jag har varit hemma hela veckan. Hade inte alls kunnat orka med skolan. Och har haft tur att jag fått hjälp både med att lämna och hämta tjejerna. Annars hade det nog varit värre…
Jag fick höra igår att det tar en vecka innan man går normalt igen… så jag får väl ha nedräkning i helgen. ;-)

Lite ledsamt…

Det känns lite tråkigt att jag inte är duktigare på att blogga just nu… Jag tycker det är riktigt kul att kunna gå tillbaka och titta vad som har hänt tidigare. Det kommer ju inte funka på samma sätt framöver… Blir många glapp då… Men men… Så är det. Blir till att gilla läget bara eller ta mig i kragen…
Jag sitter på tåget. Mot city. Eller ja, Stockholm Södra i alla fall. Är länge sen jag åkte längre än Älvsjö. Hehe… Min lilla grupp från skolan ska på studiebesök. Vi tog ju arbetet med Värkmätaren vidare. Nu ska vi träffa en grupp läkare och barnmorskor och presentera våra idé. Spännande värre!
Sen får jag plugga fritt innan nästa spännande studiebesök i eftermiddag. Då ska vi träffa någon som håller på med produktutveckling.
Efter det ska jag nog njuta lite av att det är helg. Misstänker att helgen kommer gå fort och det kommer vara fullt upp…
Hela veckan har varit fullt upp. I skolan jobbar vi på. I måndags hann vi med ett studiebesök på förlossningen på Huddinge sjukhus. Riktigt spännande! Vi fick mycket bra feedback där.
Jag har dessutom hunnit med ett besök i Södertälje på narkosavdelningen. Det kändes mest som slöseri med tid… Nästan 2,5 timmes bussåkande för tio minuters besök. Mest information om hur narkosen kommer gå till. Jag hade nog hellre sparat in restiden och tagit samtalet via telefon istället. Jaja. Det visar ju att operationen närmar sig. En dryg vecka kvar nu. Är inte så nervös för operationen som sådan. Men lite för just narkosen. Eller att vakna upp. Jag och min kräkfobi liksom. ;-)
Det är lite jobbigt den här veckan att jag inte riktigt är så pigg som jag skulle önska. Pollenallergin slog till. Utan tabletter är jag seg men svullna ögon. Med tabletter är ögonen okej men jag är ännu tröttare. Hoppas det vänder snart.