Etikettarkiv: funderingar

Bloggen på sparlåga

Jag tappade lusten lite… Till det mesta. Så även bloggen. Det får vara så till energin kommer tillbaka. För hur kul är det att läsa samma sak från mitt håll hela tiden. Svacka hit, svacka dit. Tror att en del hänger ihop med det jobbiga till och från-vädret. Ena dagen vinter sen töar det som bara den för att sen snöa ännu mindre om och om igen… Kan vi inte bara få vinter eller vår. Inte fram och tillbaka hela tiden.
Jag skulle kunna skriva om att jag äter alldeles för mycket. Men vem blir lyckligare av det? Inte jag. ;-)
Det är lite upp och ner men det blir bättre…
Jag ska få ihop ett inlägg om min födelsedag med tänkte jag. Och mina härliga vänner! Det kommer!
Under tiden kan jag jobba vidare på min präktiga sida. Japps. Jag är tydligen en präktig person. Det är nog första gången i mitt liv jag blir kallad det. Varför? För att jag påpekade att en sak var olaglig. Men vissa lagar är tydligen till för att brytas. Personen i fråga tog tydligen åt sig i alla fall då hela konversationen försvann. Eller var hen rädd att åka på en anmälning om det låg öppet för vem som helst att läsa…? ;-)

Snippor och snoppar och lite vardag.

Jag hann läsa klart boken. Jag skickade in texten. Jag redovisade boken på seminariet. Jag blev godkänd. Jag hann jobba hårt några timmar till. Sen tog kroppen helg. Jag är grymt trött och helt slut i kroppen. Är nog för att jag bestämde mig för att strunta i allt vad skola är i kväll. Ska ju plugga tenta hela helgen. Istället sitter jag här och dricker vin och lyssnar på musik. Ska stänga av datorn när inlägget är postat. Sen blir det en bra bok innan jag somnar.

Den här videon och sången är tydligen riktig hemsk. Sexuellt, porrigt, för lite genus, inte barnvänligt är bara några få av kommentarerna jag läste på Barnkanalens facebooksida igår. Kommentarer som ledde till att man fick be föräldrar tänka på tonen inne på barnkanalens sida. Själv blev jag lite kär i låten. Och frågade min smarta tioåriga son vad han tyckte.
”Det heter bacillakuten, det är ett program om kroppen. Dom sjunger om kroppen. Varför skulle det vara nåt fel?” säger han och tittar på mig som att frågan är superdum. Han hade då bara hört sången så en stund senare såg han videon. Och konstaterade igen att det inte var nåt konstigt. 
Och eftersom vi här hemma gillar både låt och program så bjuder jag på videon. Och hoppas ni gillar den lika mycket. Hela familjen kommer sitta bänkade i soffan på söndag kl.18:25. 
Ha en trevlig kväll! 

Vem är den skyldiga?!

Det här med fotoförbud… I fredags var det luciafirande hos Malin. Sen i höstas har kommunen infört totalt fotoförbud. Det innebär att dom två bilder jag har visat på Malin den här veckan bryter mot deras fotoförbud. Båda tagna i hallen på förskolan på enbart Malin. Men vi får inte ta såna bilder längre. Det är inte okej. För det kan finnas barn med skyddad identitet och vi bryter mot pul… Enligt informationen som delades ut. Lite snedvridet i mitt tycke…
Jag frågade i fredags om jag kunde få bilder på Malin från förskolan, från luciafirandet. Jag vill visa för hennes pappa hur fint det var. Han kunde tyvärr inte närvara. Och det var så fint! Den fröken jag pratade med blev lite ställd.
Jag har frågat förut om fotografering av sådant barnen har skapat. Inga barn i bild alls. Det är inte heller okej.
Jag köper hela biten med att man inte ska publicera bilder på andras barn utan tillåtelse. Självklart förstår jag.
I fredags var det några föräldrar som filmade luciatåget. Och bröt mot reglerna. Vilket ledde till att det kom upp en lapp med hot om att ställa in luciafirandet i framtiden. Så jäkla tråkigt.
Först och främst tycker jag att personalen på ett trevligt sätt kunde ha påmint om fotoförbudet innan allt började. För säkerhets skull. För att undvika situationen. Sen kan jag tycka att det kanske inte är hela världen att fota i mörkret när man knappt ser nåt. Men det är jag. Det blir tråkigt åt två håll. Men allra tråkigast tycker jag hotet om inställd lucia är. Vad hände med att prata med varandra?!
En annan mycket viktigare detalj. Viktigast av alla. Det är hur folk beter sig med foton. Varje vecka ser jag vänner på Facebook och i andra sociala medier som publicerar bilder på andras barn. Det är från förskolor, från skolor och framför allt från en massa idrottsevenemang av olika slag. Barnen spelar matcher och hela lagen visas.
För oavsett vad jag tycker om förskolans regler är det ju faktiskt vi vuxna som skapar dessa. Med vår ignorans för att skydda barnen. Att jag väljer att publicera bilder på mina barn är mitt, och makens, val. Men om du som läsare publicerar en bild på mitt barn har inte jag valt det.
Om jag kollar på mina barn när dom tränar, är på match, sjunger lucia i skolan eller vad det än må vara är det mitt ansvar att inte dela bilder på deras vänner!
Tar jag en bild är det mitt ansvar att antingen visa bara mitt barn eller sudda ut/täcka över barnen bredvid.
Det är dessa situationer som skapar fotoförbuden. Inte pul. Inte den skyddade identiteten. Det är vuxna som inte visar hänsyn! Jag vet att jag klagar. Mest för att jag blir sur på att man skyllt så mycket på pul. På ett felaktigt sätt. Men då skapar jag en konversation med personalen på förskolan. Och trots att jag tycker att mycket är fel i kommunens fotoförbud skulle jag inte publicera bilder på andras barn utan tillåtelse.
Tänker du efter när du publicerar bilder på andras barn? I luciatåget, på matchen, på kalaset i det egna hemmet, från leklandet? Där har vi den största boven i dramat!

Jag är världens sämsta mamma…

Jag försökte kolla upp det här med läxorna igår… Ringde till och med Skolverket för att försöka få lite kött på benen. Läxor finns inte reglerade, det är frivilligt för skolorna att dela ut dom. Men hon jag pratade med tyckte att information om läxor kunde hamna under föräldrars rätt att få information om barnens skolgång. Får se vad skolan säger sen. Ska kontakta dom igen…
Ringde även datainspektionen. Jag har inte varit överens med skolan om sättet dokument delas i Google Drive. I mitt tycke ska inte alla elever i klassen kunna läsa alla klasskompisars dokument. Vi föräldrar har dessutom blivit rekommenderade att logga in på barnens Drive-konton för att få inblick i vad som händer i skolan och för att söka efter läxor. Vilket betyder att även jag som förälder ser allt alla andra elever i klassen har skrivit. Och det gäller inte bara ett ämne. När jag tog upp detta med lärarna menade dom på att inga känsliga uppgifter finns och att barnen är tillsagda att inte klicka på varandras saker… Inte ens att elevernas utvärdering av dom själva inför utvecklingssamtalen ligger öppet spelade någon roll. Så fel i mitt tycke. Vilket alltså fick mig att ringa datainspektionen. Och jag fick rätt. Det kan till och med vara så att inte ens alla lärare har rätt att se vad som händer i dom olika ämnena…
Och samtidigt, skolan uppmanar oss föräldrar att ta del av skolarbetet, att vara delaktiga. I mina ögon det bästa sättet att bli delaktig att vi gör läxorna tillsammans!
Jag kom inte längre än så igår. En stor del av dagen gick åt till att söka information. Mitt eget skolarbete blev lidande. Vilket är en aning stressande. Och sen slåss jag med känslan att hela situationen kring skolan är mitt eget fel. Att jag är en dålig mamma som inte har lärt mitt barn att ta tillräckligt med ansvar för sitt skolarbete… Jag är en sån hemsk förälder som skyller på skolan och ser inte mitt barns fel och brister… Eller?! Oavsett vilket är humöret och självkänslan i botten just nu. Jag önskar att jag bara hade kunnat dra täcket över huvudet igen idag…

Är jag en sån där hemsk mamma?!

Idag är det många tankar som snurrar i huvudet. Har läst artiklar om föräldrar som bara klagar på skolan men aldrig ser sina egna barns brister. Är jag en sån mamma? Jag kämpar för fullt just nu med att få skolan att förstå att jag vill ha information om vad mitt barn ska göra i skolan, vilka läxor och prov som är inplanerade. Är det så fel att jag vill veta det när han går i sjätte klass?

Självklart förstår jag att det är barnen som ska ta ansvar för sitt skolarbete men samtidigt tycker jag att jag som förälder ska ha rätt att få information om läxor och prov. Eller finns det nån oskriven regel att barnen från en viss ålder ska klara allt med skolan själva och att informationen till föräldrarna tar slut då?

Vi föräldrar får hela tiden höra från lärarna i skolan att vi ska kolla i barnens ipads för att se vad dom gör för skolarbeten. Prata med barnen om vad dom gör i skolan. Att vi ska logga in på barnens konton för att kunna hitta läxor. Det är inte lätt, jag har provat, från min egen dator. Jag hittar inte det jag söker. Om nu skolan så gärna vill att jag ska kolla vad mitt barn gör – varför ska det då vara så svårt att kunna meddela vilka läxor och prov som är inplanerade? Det skickas (ska skickas) veckobrev. Vilket alla lärare ska göra. Det kan ju inte vara svårare för lärarna att maila sina kollegor inför veckobreven än det är att meddela eleverna.

Är jag en hemsk mamma som tjatar på skolan om att jag vill ha information om läxor och prov? Gör jag fel? Vad tycker ni, ska informationen till hemmen försvinna vid en viss ålder?

Pul och fotografering

Det här är ett inlägg där det kommer bli en fortsättning följer.

På Malins dagis (förskola) sitter det idag en lapp uppe om totalt fotograferingsförbud, endast personalen får fotografera. När jag frågar om detta, eftersom jag inte fått någon information utöver lappen (som by the way hängde på ett ställe i hela huset, skulle hamna på ett till…) så bekräftar den första pedagogen att det stämmer, det är något kommunen infört och beror på pul…

Då frågar jag hur det kan baseras på pul men kan inte få ett svar. Dessutom frågar jag om det innebär att vi inte ens får fotografera sådant barnen gjort, tex som när vi hade föräldrarfika sist och det var en stor utställning med allt pyssel barnen gjort. Men nä, sånt får man inte heller fota…

I den vevan kommer nästa pedagog så jag bollar frågan vidare – varför totalt fotoförbud. Än en gång heter det att det är enligt pul och gäller hela kommunen… Jag frågar varför vi inte fått information om det men hon menade på att dom just nu sätter upp lapparna – alltså två stycken på hela förskolan… Det innebär också att skolfotografen inte heller får komma längre. Vid det här laget börjar jag bli sur och säger irriterat att det är en sak att säga att detta kan bero på barn med skyddad identitet eller kanske för att det står i läroplanen att fotografering inte ingår men att man inte kan skylla på pul när det inte handlar om pul…

Ingen av dom två pedagoger jag pratade med kunde förklara ordentligt varför det råder fotograferingsförbud på hela förskolan. Ingen av dom kunde heller förklara på ett vettigt sätt varför skolfotograferingen försvinner. Eller varför jag inte får ta en bild på Malins konstverk längre.
Däremot bryter jag tydligen mot pul om jag tar en bild på Malin på morgonen, skickar den till hennes pappa så han tex ska veta vad hon hade på sig när hon kom… Enligt pedagogen…

Jag har ni sökt både både rektor och förskolechef utan resultat. Men fortsättning följer… 

Att bita sig i tungan..

Det här med sociala medier är lite (mycket) kul… Tycker jag… Men ibland blir det jobbigt… Ofta skriver jag vad jag tycker och tänker vilket kan leda till olika diskussioner… Jag har blivit kallad både det ena och det andra i olika sociala medier… Det stör mig oftast inte, jag brukar kunna ha svar på tal.

Men ibland får jag bara bita mig i tungan för att inte säga vad jag tycker. Det är liksom inte rätt läge att säga nåt. Vet redan innan att det jag tycker absolut inte kommer att tas emot positivt av den som skrivit. Och vissa dagar är det inte värt ordkriget som kommer följa – när jag tycker annorlunda. Det gäller att välja sina strider… Men åhhh vad jag jag stör mig på ett uttalande just nu… Riktigt, riktigt mycket…

Det blir inte lättare av att jag var på hugget redan från början. Hamnade i en diskussion på min facebook där jag delade en länk om skattehöjningar där jag inte var överens med den som svarade… När jag sen hittade en sån där nedlåtande kommentar i en annan persons flöde tände det liksom till… Men nä, jag ska inte sänka mig till den nivån idag. Sätter mig vid tvn och muttrar lite istället… ;)

Hipp hipp hurra för Sebastian idag!!!

Tänk vad tiden går fort! Idag fyller Sebastian 12 år!
För tolv år sen vid den här tiden (klockan är strax före  nio) hade jag fullt upp med att föda barn. Jag minns fortfarande den där helgen. ”Alla” andra skulle ju ut på sjön. Jag ville också åka ut. Det var ju flera dagar kvar till beräknat datum (hade bf 2/10) och man gick ju över tiden med första barnet… Trodde jag…
Jag surade på fredagen men redan på lördagsmorgonen gick först slemproppen. Samtal till förlossningen sa att det ändå kunde dröja. Så Tony åkte och jobbade i simhallen… I den vevan började jag misstänka att vattnet hade gått. Ett nytt samtal till förlossningen och den här gången ville dom kontrollera mig. Så jag klädde på mig, tog tunnelbanan för att åka till Huddinge sjukhus. En station hemifrån mötte Tony upp mig. Tunnelbana och sen buss till förlossningen. ;-)
Visst var det vattenavgång men inga värkar så vi blev hemskickade nån gång efter lunch. För att åka in, med taxi, med värkar igen under kvällen… Det tog sin lilla tid och jag fick bland annat order om att vandra en timme i korridorerna på natten för att försöka få igång värkarbetet ännu mer… Jag minns hur sur jag var i slutet av den timmen… ;-) Sen tog den ända fram till lunchtid på söndagen innan Sebastian tittade ut!
När vi åkte in till sjukhuset var det strålande väder. När vi åkte hem på måndagen låg frosten som ett vitt täcke över marken. Jag minns så väl hur vädret slog om medan vi befann oss i vår lilla bubbla på förlossningen. :-)
Och nu, tolv år senare, har vi inte långt kvar till tonåring. En stor liten herre som just vuxit om sin mamma och fötterna ska vi inte tala om. Ungen har storlek 40 i skor och växer fortfarande!!! Och storlek small funkar bra istället för ”barnstorlekarna”. Vad hände med min lilla bebis?!
Så idag har dagen börjat med sång, presenter och muffins till frukost!

Negativt, överraskning och skolk.

Den som känner mig vet att jag inte är speciellt intresserad av politik. Jag tycker det är viktigt att rösta men längre än så sträcker det sig inte.
Det innebär att jag ruttnar på mitt facebookflöde just nu. Dessutom är nästan allt som står otroligt negativt! Sååå jäkla tråkigt! Jag skummar igenom om det är nåt jag inte vill missa men för det mesta stänger jag ner Facebook på en gång… Å andra sidan är väl det nåt positivt i sig. ;-)
Igår var det föreläsning som gällde. Om CSS. Mycket är repris av det jag svor över i våras. Men det är kul att få lära sig även i lektionsform med och inte bara sitta och läsa.
Efter lunch hade läraren bett att hela IMD-klassen (It, medier och design) skulle samlas i klassrummet. Och väl där delades det ut ryggsäckar till alla. Uppmärkta med vårt program och skola. Nice!!
Idag väntar ännu en föreläsning. Den här gången ska det handla om bildredigering. Lite spännande. Jag vill lära mig mer sånt.
Sen blir det att plugga en del idag. Imorn ska jag skolka från hemmastudierna. ;-) Istället ska jag gå på en vinspotting. Riktigt trevligt!

Dagen efter valet…

Dagen efter det stora valet. Facebook svämmar över. Folk kräver svar. Hur kunde Sverigedemokraterna få så mycket röster. Den ena kommentaren elakare än den andra. Idioter och rasister är några av alla som beskriver sd-anhängare. Jag tror inte det bara handlar om det.
För några veckor sen hörde jag en partireklam på tvn. Jag stod så jag inte såg vad som visades. Det som sades lät vettigt. Ett parti jag kanske kunde rösta på. Kände igen rösten som pratade. Kollade och såg att det var Jimmie Åkesson. Så nä, det partiet fick inte min röst.
Men jag känner nånstans att man inte bara kan skrika idiot och rasist. Det går djupare än så. Man måste se till helheten. Även om det finns rasister både som röstade på och i Sverigedemokraterna så handlar det inte bara om det.
Jag tror att det gäller att se det i ett större perspektiv. Vad fick folk att rösta på sd? Missade övriga partier nåt? För som sagt, jag tror inte det bara handlar om rasism…
Och nä, jag röstade inte på Sverigedemokraterna. Kommer inte att göra heller. Men jag kan inte döma alla som röstade på dom som idioter eller dumma i huvudet. Däremot tycker jag att det är sjukt att partiet fick så mycket röster…
Hoppas ni förstår mina tankar… ;-)

Röstat och parkhäng.

Då har vi gjort det man ska idag – röstat. Men fyra barn i släptåg. På sparkcykel. Halva bunten tappade öronen och tog med sparkcykeln hela vägen in… ;-)
Det strålande fina vädret gjorde att jag beslutade för att stanna ute med tjejerna på gården.  Där ute fanns det redan andra barn. Dels Malins dagiskompis B och ett annat sällskap med flera barn. Dom barnen lekte i rutchkanan när vi kom ut. Av nån anledning fick dom barnen för sig att säga att Malin och B var dumma – för att dom också ville åka rutchkana. Jag blev en aning förvånad. Men tjejerna svarade snabbt tillbaka att dom inte alls är dumma. Helt rätt!!!
Tjejerna valde att leka med B’s sandleksaker istället. Då kom ett par av dom andra barnen fram och ville va med. Men efter ha blivit kallade dumma ville inte Malin och B leka med dom och sa det. Då hämtar den ena mamman sin son och säger till honom ”det där är såna barn som inte vill dela med sig!”. Sanslöst kan jag tycka!
Emilia kom ut med våra sandleksaker och dom andra barnen fick vara med att leka. Rätt vad det är kastar den ena pojken sand på Malin. Men då sa den mamman ifrån i alla fall.
Kan ju säga som så att mina barn inte direkt tyckte det var trevligt med dessa barn som hälsade på på ”deras” gård.
Nog för att jag tycket att mina barn ska dela med sig men om sällskapet inte varit helt trevligt tycker jag nog att ett nej kan va okej…

Väntande vägskäl…

Det känns som livet traskar på och jag bara tittar på. Dagarna går men ändå händer inget. Fast samtidigt stämmer det inte. Det händer saker hela tiden. Svårt att förklara…
Vet inte… Det känns ibland som jag vill ha ut mer av livet än jag får just nu. Som om jag bara står och trampar. Väntar på en förändring som inte sker.
Vi utvecklas hela tiden. Livet gör det med oss. Ibland i riktningar vi inte tänkt på. Det kan förändra oss utan att vi tänker på det. Kommer krypandes och vi upptäcker det inte förrän förändringen har skett… Vi får en ny självkänsla. Hur ska det nya jaget anpassas till det vi var innan. Vissa bitar kan passa ihop jättebra medan andra inte alls går. Hur löser man det?
Ska man traska vidare på den uttänkta vägen eller ska man stanna upp i vägskälen och fundera på om en annan väg är bättre? Hur vet man vilken väg som är bäst?
Många tankar… Jag tror ett vägskäl väntar. Men hur läser jag bäst kartan? Vilken väg är bäst?

Regndans nästa?!

Phuuu… 23 grader varmt och riktigt, riktigt hög luftfuktighet redan före klockan sju på morgonen. Det är allt annat än behagligt att röra mycket på sig just nu… Missförstå mig inte. Jag älskar verkligen sol och värme men det är skönt med lite svalka mellan varven med… Gräsmattorna är alldeles gula, björkarna likaså. Det ser ut som hösten är på g med stormsteg fast det fortfarande bara är juli. Så jag röstar för lite mer regn nu! Kan nöja mig med att det kommer under nätterna. ;-)

Jag vet men kan inte…

Funderar hit, funderar dit… Kroppen värker lite mest överallt. Suget att äta mest hela tiden är en ständig följeslagare. Och det är inte bara sötsaker och snacks. Det gäller allt som kan ätas. Känslan av hunger följer efter många måltider, oavsett om jag äter mycket eller lite…
Jag vet att jag måste gå ner i vikt. Jag väger nästan dubbelt så mycket mot vad rekommendationen är vid min längd. Men det blir ett stressmoment att ha det hängandes över huvudet hela tiden…
Jag älskar att äta! Och jag är dessutom inte jättefan av att träna… Jag skulle kunna välja att hoppa på nån av alla sjuttielva dieter som finns. Risken är bara att jag går upp allt så fort jag väljer att äta som ”vanligt” igen. Jag vill inte tillbringa resten av livet med att äta efter en bokstavs- eller sifferkombination. Den sista är dessutom inte ens framtagen för att man ska gå ner i vikt…
Jag skulle kunna operera mig. Gå till en läkare och säga att jag vill det. Och bli beviljad. Så tjock är jag. Men jag vågar inte. Jag har sett för många skräckexempel för det. Plus att en operation inte botar mina tankar…
Jag är tjock. Fet rent ut sagt. Och jag är väldigt medveten om det. Jag misstänker att det mesta sitter i huvudet. Att jag behöver få ordning på mina tankemönster kring det jag stoppar i mig… Det är inte lätt. Och det ska det inte vara. Men jag måste orka ta det steget, orka arbeta med det. Det blir ett moment 22. Orken är minimal, kroppen värker och stressen härjar i mitt liv. Jag orkar inte ta mig an nåt mer just nu. Samtidigt vet jag att jag skulle må bättre av att jobba med vikten och tankarna. Men jag orkar inte just nu. 
Just nu är det en massa annat, än just vikten och ätandet, som påverkar mitt liv. Sånt jag inte kan styra. Det är jobbigt. Och det gör att jag faktiskt inte har energi att lägga på att gå ner i vikt. Inte just nu. Men jag ska. Jag måste.
Jag vet att alla goda råd är goda råd. Men en tung dag känns det mer som påhopp. I alla fall i mitt huvud. Jag är extremt medveten om att jag borde förändra. Men jag kan inte utan rätt hjälp… Och jag har inte hittat rätt ännu…
Varför skriver jag det här? Vet inte. Min blogg, mina tankar… Absolut inte för att nån ska tycka synd om mig! Kanske för att skapa förståelse. För att förklara att jag vet hur man ska göra men inte kan… Kanske snubblar nån annan in som mår likadant och slipper känna sig ensam. För det är lite ensamt ibland på tjockistoppen… ;-)

Sommarlov, rejält oväder och ovisshet…

Jag vet inte hur många gånger jag har öppnat blogg-appen dom sista dagarna för att skriva några ord och sen bli avbruten…
Vi har hunnit med skolavslutning. Det var lite känslosamt. Emilia hade sin första skolavslutning och Oskar sin sista i den skolan. Tiden går fort…
Barnen fick ge hemmagjort kryddsalt till sina lärare med smak av citron och rosmarin.
Igår var barnen lediga. På förmiddagen var vi förbi båten och dom fick leka i hamnen. Vi hade bra väder men med moln. Kort efter att vi kom hem tidig eftermiddag började åskan höras på avstånd. Sen gick det snabbt. Ett skyfall med lite hagel dök upp när himlen öppnade sig. Åskan dånade i kapp med blixtarna. Men lika snabbt som ovädret dök upp försvann det sen igen…
Ett par timmar senare var det dags igen. Den gången var jag på personalmöte på åttonde våningen i kommunhuset i Nynäs. Haglet vräkte ner så hela marken blev vit. Trots 20 grader varmt ute låg det hagel kvar en timme efter att ovädret dragit vidare…
Idag är barnen lediga igen. Dels för att fritids är stängt men också för att jag inte har nåt jobb idag… jag har inte jobbat på hela veckan… Brukaren jag ska va hos var inte hemma… Nu väntar jag på besked om det blir nåt jobba på måndag…
Det är lite drygt att inte veta. Och det stör mig. Jag hade från början anmält att jag inte ville jobba storhelger men kommer åka på midsommarafton. En dag där dom hotar att ta ut pendeltågen i strejk. Gör dom det har jag minst tre timmars resväg till firandet… inte kul…
Nä, nu ska jag ta tag i frukosten. Magen morrar högt nu! Och sen måste jag handla ifall mer oväder dyker upp under dagen…