Känslostormar…

Dagen igår blev en ganska bra dag. En sån där vanlig dag. Städa och fixa på förmiddagen, lunch med J på eftermiddagen och en slapp kväll hemma. Jag var i och för sig konstant trött men det har hänt förut med. Samtidigt känns det lite konstigt att dagen var som vilken dag som helst när livet är helt upp och nervänt.

Jag känner att jag har lite svårt att landa i alla känslor. Det är så mycket på samma gång. Livet går vidare och samtidigt känns det som att allt står stilla. Jag vet att mamma skulle ha velat att vi går vidare, att vi njuter av livet med gott samvete. Men det är svårt, jag vill gå tillbaka och ändra på livet ju. Ge mamma livet åter.

Jag var hemma hela dagen igår. Ska vara det idag och imorgon med. Det är också kluvet. Jag vill åka hem till pappa samtidigt som det är så skönt att bara få vara här hemma. Tankarna vandrar fram och tillbaka mest hela tiden. Det finns ett stort tomrum både i mitt hjärta och bland mina tankar. Den saknade delen är så stor. Jag vet att den kommer att krympa, att vi alla kommer att gå vidare, men längtan efter att gå tillbaka är större just nu.

Min älskade mamma var bara 61 år gammal. Det är ingen ålder alls. Hon skulle ju ha massor av år kvar att leva. Få njuta av barnbarnen. Nu fick hon inte ens träffa alla. Hon och pappa skulle ju ha sin pension tillsammans, leva livet, åka båt hela somrarna och bara njuta. Det är så oerhört orättvist att både hon och alla vi andra går miste om det här.

Malin skulle ju fira jul med mormor. Det har hon planerat sen förra julen. I hennes lilla liv är det stort att planera något ett helt år i förväg men det var så hon ville ha det. När hon väl förstod att mormor inte finns mer var bland det första hon pratade om just julen och vad som skulle hända nu. Jag funderar på det själv. I mitt huvud hade även jag börjat planera julen och den involverade mamma och pappa. Självklart kommer julen fortfarande involvera pappa. Men jag tror att det där tomrummet kommer kännas av extra mycket då.

Jag vill prata om allt detta. Prata om mamma och allt jag går igenom. Samtidigt vill jag inte prata med någon. Jag vill prata med mamma. Så många gånger den här sista veckan har jag tänkt att mamma vet hur vi ska göra. Tänkt att jag ska prata med henne. Jag vet att det är många som skulle ställa upp och prata med mig men samtidigt är jag inte riktigt redo. Det blir tungt att sätta ord på det även om orden vill komma ut. Bloggen blir en ventil, men jag är inte redo att läsa det jag skriver. Jag bara skriver. Orden kommer ut av sig själva. Jag tänker inte ens så noga på vad som skrivs ner. Det bara blir.

Hur kunde det bli så här? Vem bestämde att det skulle bli så här? Vad fanns det för mening med att ta mamma från detta liv, från oss?! Jag vet att det här är frågor jag aldrig kommer få svar på men jag vill inte tänka på det just nu. Jag tänder ett ljus och minns istället. Och tar mig vidare, på ett eller annat vis. Finns där för pappa, älskade pappa. Jag mår så dåligt för hans skull med. För hur dåligt jag än mår har jag min familj här hemma. Min man och mina barn. Pappa är ensam. För även om vi alla finns där för honom så är han ensam där han behöver sällskapet som mest. Ingen kommer kunna fylla tomrummet efter mamma.  IMG_8225

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge