Under ytan…

Efter en gårdagskväll i halvt kaos (vet ni hur elak en mamma är som tar bort surfplattor, mobiler och möjlighet att kolla på film på eftermiddagen?!) startade den gär dagen riktigt bra.
Efter att ha lämnat barnen bestämde jag mig för att trotsa mina fötter som värker så pass mycket att jag inte kan jobba – för att kolla in nya skolan. Det är upprop på måndag så jag vill gärna hitta dit då. Jag passade på att kolla in biblioteket med.
Allt som allt var jag borta 3,5 timme. Men bara det lilla gjorde att jag kände mig helt slut sista biten hem. Ett par stationer innan hemma kände jag dessutom hur en stressande oroskänsla kröp över mig. En riktigt jobbig känsla. Väl framme kände jag mig helt gråtfärdig. Halvvägs hem (bor 3-4 minuter från tåget) kände jag hur det började snöra ihop sig i halsen. Ordentligt. Så där så det knappt går att andas. Kom in i hallen och lät tårarna forsa. Det gjorde att det blev lättare att andas. Så småningom om släppte gråten och jag kunde andas okej igen.
Det är väl dags att ta tag i hur jag mår. Samtidigt känns det jobbigt att göra det. Hur ska jag orka?! På samma gång vet jag att jag måste göra nåt.
Det känns lite som att jag drunknar i alla måsten… Hemmet ska se okej ut (det gör det inte efter en eftermiddag och morgon med fyra barn hemma). Tvätten ska fixas. Just nu ligger en hög viktvätt och bara stirrar på mig i hopp om att jag ska orka ta det… Köket är rörigt. Alldeles för rörigt för att det ska kännas bra att laga mat där sen… Jag borde hänga täcket i tvättmaskinen på tork med… Och mellan allt detta borde jag stretcha för fullt – för att kunna bli av med hälsporren och vad mer det nu är som gör ont i fötterna. Jag borde träna – för atr slippa ha så ont i kroppen. Jag borde röra mer på mig, äta mindre, gå ner i vikt… jag borde… kanske försöka minska mina krav på mig själv… Jag väljer att skippa träning. Min kropp är den som får lida. Men jag orkar inte. Jag är slut. Jag kan bara inte orka att träna. Fast jag vet att det kommer få mig att må bättre. Det blir en ond spiral…
Idag skippar jag allt. Har fått i mig en tallrik lunch. Till slut. Förstå att min matlust till försvann… Jag sitter i fåtöljen med fötterna på fotpallen. En lätt huvudvärk. Helt slut. Jag blundar för all röra här hemma som jag mår så dåligt av. Jag ska avsluta inlägget. Ta min bok istället. Och äta choklad. För då mår jag bra. En liten stund i alla fall. Och även om det inte är bra i längden så får jag den där lilla stunden när allt känns bara så bra. När alla belöningscentrum triggas igång av chokladen. För det är vad jag behöver precis just nu.
Imorn får jag fundera vidare. På hur jag ska må bättre. Vad som kan förändras och hur. Men nu ska jag bara vara. Sen gör jag som vanligt. Biter ihop och stressar vidare… Det blir ett steg i taget. Får väl se det här som steg ett. Erkännandet av hur jag mår…

En reaktion på “Under ytan…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge